Idag tycker jag synd om mig själv. Jag fattar inte vad det är som händer med mig.
Kommer hem efter ett jätteroligt kollo på barnens ö. Mår bra.
Börjar må sämre fram mot kvällen, på natten hostar jag jättejättemycket så jag går upp för att ta den starka hostmedicinen med Morfin i. Somnar efter ett tag men har jobbigt att andas och fullt med slem i halsen och helt täppt i näsan.
Mår pyton när jag går upp, ögonen är helt uppsvullna och röda. Ok, jag måste iväg till skolan, första dagen och jag har redan missat tre dagar på grund av kollot.
Efter centralen börjar jag känna mig illamående, jag kommer verkligen spy. Jag får till och med kväjningar. Där börjar svimningskänslorna att komma. Suddig syn, som en gult filter över ögonen. Öronen börjar brusa och jag hör till slut ingenting. Jag kan inte röra mig, det finns ingen kraft. Jag lyfter upp benen på sätet framför mig och tänker bara "andas, andas, andas". Fan att resten av klasskamraterna sitter en vagn framför mig. Jag försvinner bort ett tag, svetten forsar om mig och jag känner att jag är helt vit i ansiktet. När tåget är i Huddinge börjar allt gå över och jag kan ringa E. Vid Flemingsberg lyckas jag ta mig av och möter upp de andra som tar hand om mig. Jag får helt enkelt sätta mig på tåget hem igen och ringa mamma. Jag lyckas inte hålla ögonen öppna. Mamma och pappa möter mig på perrongen och skjutsar mig upp till dem. Tesan somnar omedelbart.

Jag har  två teorier.
1. Tesan tål inte morfin.
2. Tesan är jobbigt allergisk mot något i den här lägenheten.

Hon på vårdscentralen håller med och hon på apoteket. Får se vad läkaren säger, måste dit imorgon. Så idag testar vi allergitablett + allerginässpray + allergiögondroppar.