På tisdagar och torsdagar sätter jag mig på 15.49 Upptåget från Upplands Väsby. På samma tåg sätter sig en kinesiska som alltid sitter och pratar i mobiltelefon i början av resan. Hon pratar med sin svenske man som väntar hemma (någonstans mellan Upplands Väsby och Gävle) på henne. Hon har världens största leende och upprepar frasen "Jag älskal på dig, älskal du på mig?" flera gånger under samtalen.
Jag kan inte annat än le. Le för att hon verkar så glad och le för att det är så lätt att rätta henne men hennes man inte har gjort det. Då menar jag inte att det är negativt, det är hur gulligt som helst, det är personligt. Det är de där små sakerna mellan två personer som gör dem till ett.